Vinka för fan!

Ja nu är det dags igen. Studenttider!

Det var exakt 10 år sedan jag själv åkte runt på ett flak och skrek rakt ut över hela city, Stockholms City! Vill minnas att det var ett antal olika känslor som blandades under denna tid. En viss sorg och nervositet samt ångest för framtiden, men allt överskuggades av den enorma glädje man kände över att vara fri. När man åkte runt på sitt eget och andras flak var känslan att man skulle erövra hela världen. Folk på gatan tycktes inte förstå att de bevittnade ett historiskt ögonblick och vissa torrbollar vinkade inte ens tillbaka. Vad hade de stackarna gjort med sina liv??? Så nere i sin egen ångest och tristess att de inte ens orkar titta upp och se Sveriges framtid i ögonen och sträcka upp handen.

Det har som sagt gått 10 år sen dess. När jag nu lunkar längs kungsgatan och hör ungdomsfylla närma sig på hjul; med skrik, tutor och söndersprängda högtalare med Carola så känns det som att jag sett det så många gånger att det börjar bli tröttsamt. Flaket närmar sig och utan intresse tittar jag upp. 50 kanske fler helt galna ungdomar vinkar frenetiskt mot mitt håll. Min arm känns som den väger 2 ton och man tvekar lite... men sen tänker jag alltid att jag är fan inte begravd ännu. Jag har inte blivit så gammal och grå att jag inte kommer ihåg känslan. Sen vinkar jag av bara helvete. De kastar sig förvirrade ut i en tid med 25 % ungdomsarbetslöshet och finanskris. Men just den dagen ska de bara vara bäst. Så vinka ni också!