Abrahamsberg - Hötorget!

Jag tar en situation som de flesta kan relatera till. Tidig morgon. Man är så trött att man inte hittar till tunnelbanan (jag bor två meter ifrån den). Det är kallt och jävligt, man är smått försenad och humöret är som ni förstår under fryspunkten!

Tunnelbanan kommer och man går in och ser att alla platser är tagna. Ok! Fortfarande ingen katastrof, men man vet vad man måste göra. Ta ett hörn av vagnen och försvara hörnet med sitt liv. På varje station trillar det sen in folk och tillslut är vagnen så full att det utrymmet man hade från början numera är noll. Jag står bokstavligt talat dubbelvikt med en tant som klämt in sig under min arm och folk så tätt att anmälningar för sexuella trakasserier borde hagla. Taktiska och erfarna tunnelbaneåkare har grundlurat mig. Det började med någon som ställer sig orimligt nära genom att backa in. Någon annan kör trampa-på-tån tricket för att fixa några centimeter utrymme, och så här håller det på.

Tågresan fortsätter i samma stil. Någon får ett samtal på mobilen som är så meningslöst att man vill lägga på för dennes egen skull. En annan nyser två millimeter från mitt ansikte och en tredje slår upp Metro i midjan på mig... jag är kort sagt attackerad på samtliga flanker. Vid Odenplan har en äldre herre börjat köra med öppna kort och helt plötsligt langar han upp en arm i facet på mig, som om det vore nån slags baguette jag ska tugga på.

När tunnelbanan närmar sig de stationer som alla ska av på, ska dessutom alltid några längst bak börja avancera framåt långt innan tåget är framme.

Vad göra åt detta spektakel? Jo man är ju artig och trevlig, så man står och håller masken och ger de andra ett medlidande och menande leende som ska tolkas som "c'est la vie".

I tanken däremot så har man just osäkrat två handgranater och klivit av med orden "Je suis très désolé".

Imorgon är det dags igen...