onsdag 15 april 2009

Rehabilitering!


Det är äntligen över. Men jag skriver för att minnas det som varit. Alla jävla träningspass för att knät skulle bli normalt igen.

Ni kan storyn!
Innebandyskada - kryckor - rehab - märklig gångstil - operation - kryckor - rehab - normal!

Jo händelseförloppet är ju en klassiker. Menisken som vridit sig, smärtan och slutligen den långa processen för att ta sig tillbaka.

Eftersom det var en idrottsskada på en okej nivå hade jag hoppats på att rehabiliteringen skulle ske tillsammans med andra idrottsinvalider, men det blev inte riktigt så. I en liten källarlokal på Östermalm har man istället hängt de senaste månaderna. Utrustningen kvar sen stenåldern och gästerna likaså. Varje gång man sätter ned vikterna lite för hårt i marken så håller någon på att få en hjärtattack. Överdriver inte när jag hävdar att snittpatienten var 80 år och knappt vid liv. Vill inte vara sån, men man kan ju ifrågasätta syftet med rehabilitering av en stel vänsterarm för en 95-åring...

Det positiva med att träna tillsammans med hela pensionärsligan är dock att man känner sig jäkligt fit. När man tar mer än 10 kg i benpress ser hela tantgänget storögt på en som om man är nya Hulk Hogan. Men man tröttnar ändå direkt. Vecka ut och vecka in håller man på. Samma tramsiga balansövningar, bensparkar och upp-hopp.

Men nu är det över. Gav en vinare till sjukgymnasten som tack för allt slit jag lagt ner och hoppas att jag aldrig någonsin ska dit igen. Kan bara rekommendera er andra att hålla er borta också. Vänta tills ni blir 80 istället så ni har några jämngamla att "träna" med.

Avslutningsvis!
Ni undrar säkert över kopplingen mellan text och bild. Jag hittade nämligen tyvärr inte en klassisk och högst osmaklig bild på knät direkt efter operationen. Istället blev det denna bild som ska förmedla känslan av instängdhet... precis som nere i källaren (platsen för rehabiliteringen, remember?).
Dålig koppling?
Enormt dålig koppling!
Hur en av mina vänner lyckats fastna mellan dörren och min gallergrind är egentligen en helt annan story.

Inga kommentarer: