Odenplanveckan!

Det är snart dags för avfärd. 6 grabbar uppväxta kring metropolen Odenplan ska inta Gotland. Det ska enligt uppgift vara någon form av festresa. Men det kommer att krävas en rejäl urladdning eftersom vi missade medeltidsveckan och dessutom lite självsäkert förlagt utgångarna till i första hand måndag och tisdag. Efter att vi slagit in varandras bröstkorgar och tagit ett helt badkar med vatten över huvudet så får vi leva efter devisen att vi inte letar efter partyt. Vi är partyt.

Det känns som att vädret kan ha en viss betydelse. Med tanke på att alla ska dela på 39 kvm så är risken stor att det börjar delas ut svarta kameler redan vid ankomst om det regnar.

I övrigt finns det planer på att boka in ett möte med kaptenen på båten MS Gotland för att lära oss lite om sköna bortförklaringar. Jag menar att med lite darr på läppen uttrycka att ”det var dimmigt” känns som en klassiker och något som borde kunna brukas i alla möjliga sammanhang.

Att vända till seger!

Svettigt möte mitt i sommaren. Kostymer och fina lokaler, 5h hårdfakta på internationell nivå. Viktigt! Framför varje plats har det placerats två sorters vatten, kaffekopp, chokladbit, några sorters karameller och en tablettask.

Mitt under ett längre föredrag greppar jag tablettasken – rund, lite metallaktig och lite exklusiv. Jag är egentligen inte så sugen men vafan, lite uttråkad och här gäller att ta till alla medel för att hålla koncentrationsförmågan på topp. Jag fingrar lite på den men får inte upp asken. Känns löjligt men att ge upp är inte ett alternativ och nu börjar en liten nyans av desperation kliva in i handlingen. Tar i med båda händerna, en nagel plötsligt ur spel och nu håller fler på att ryka. Allt fokus nu på askjäveln, mötet och talaren är inte ens med i tanken längre. Aggressionen stiger, vem fan lägger fram en sån här idiotask till alla små kontorsfingrar. Vem producerar den, hur innihelvete tänker dom! Vill de göra illa folk? Jag vill gärna ha nått specifikt land att skylla på men det står inget på asken. Till slut och med extrem möda får jag upp lockhelvetet. Tar en mintpastill som förvisso är god men vägrar och aktar mig noga för att stänga asken igen. Vill inte ha en smärtsam resa till.

Då sker det, från andra sidan rummet hörs ett ”plopp”. Jag ser hur en lirare helt sonika tryckt på mitten av asken så att den öppnat sig löjligt enkelt.

Det finns nu två alternativ. Blicka ner skamfyllt i backen och inse att man är en idiot eller försöka lura både omgivningen och mig själv. Bestämmer mig snabbt för det senare. Sträcker på mig lite och sen ”ploppar” jag som fan med asklocket. Inte bara för att markera att jag har fattat utan också som en direkt guide till andra som kanske suttit och kämpat. Segersmilet på, outtalat ”se så lätt va, här har ni en riktig vinnare”.

Jo man har ju lite olika tekniker för att vända ett underläge. Även om man vaknar som ett fiasko så ser man till att gå till sängs som ett geni!

Boktips!

Mitt i sommarvärmen smyger jag in ett boktips. Jens Liljestrands Paris-Dakar. Släpptes 2008, i mina händer juli 2009. 278 sidor som innehåller 7 korta noveller och som du kommer klippa på en dag. Grymt tryck i historierna som känns som en mix av Patient 67 med Lehane, American psycho och Snabba cash. Enjoy!

I annat fall finns den s.k. klassikern ”Maken” för dig som vill slita dig igenom 550 sidors parrelation och komma ut med verklighetsuppfattningen att tvåsamhet förefaller helt jävla omöjligt.

Mr. T

Igår var det fredag. Tränade och tog sedan en öl på medborgarplatsen som blev 8, som blev drinkar, Gerdas, Soap bar och Village. Vad kan man säga mer än att man har semester. Vill dock skicka ett tack och en hälsning till Mr. T. Village okrönte konung som helg efter helg dundrar in bord och champagne och som aldrig kommer ihåg något dagen efter. På dagarna har han startat upp en blogg som dock behandlar ett helt annat ämne – musik. Länkat på sidan till vänster.

Alltid lika kul!

Herkules!

Semester, sommar och fyllda sandstränder. Ni känner igen det. Många av er har säkert också noterat de få exemplar av grekiska gudar som ”kör sitt eget race” mitt i svenssonsemestern. Mitt på playan så finns han bara där. De flesta ligger ner och solar, han står. Guldlänken längs halsen är obligatorisk och han verkar ha tappat ett kar med olivolja över sig, toppat med cocosdoft. Han brukar vara runt 40 och ofta ett gammalt anabolaoffer, men träningen verkar ha legat nere på senaste år till förmån för franska ostar. På sig har han givetvis ett par svarta speedos. De ska tydligen vara så tighta att en medelmåtta till matematiker inte ska ha några problem att räkna ut omkretsen på vänsterkulan på avstånd.

Poängen är dock att jag blir lite imponerad av dessa gestalter. De måste veta att minst 98% av övriga strandflanörer håller på att vrida sig i illamående eller hånskratt. De andra 2% har jag f.ö. aldrig stött på. Ändå kör de på, deras blick antyder att de äger hela stranden. De lär med all säkerhet skita i vad andra människor tycker och visst ser det ut som de för en högst intern dialog med någon långt upp i himlen. De har helt lämnat det materialistiska moderiktiga samhället och svarar endast inför högre makter. De tycks hångarva för sig själva åt alla andra pajaser som bryr sig så till den milda grad vad andra tycker att de knappt vågar ta sig ner till stranden.

Målbilden är uppenbar: 11 år kvar, sen ska jag stå mitt på beachen och göra likadant. Jag hoppas också få känslan att jag äger hela fucking stranden och ha kommit i kontakt med högre makter.

Seger!

9 man samlades en lördag i juli för att en gång för alla göra upp med hela sin barndom, sin ungdom, sina drivkrafter för tävlan och individualistisk framgång. Konkurrens på lika villkor för att slutligen kunna kora en endaste och värdig vinnare. Det skulle bjudas på fysiska och psykiska påfrestningar av det större slaget och laddningen bland deltagarna gick inte att ta miste på. Tillsammans valdes grenarna hästkapplöpning, boll i hink på tid, basket, luftgevär och minigolf. Från ett halvhjärtat gnällande över att beblanda sig med samtliga Stockholms barnfamiljer en lördag på Gröna lund så kunde allvaret börja efter två snabba öl.

Detaljer kring enskilda grenar, redovisning av plats 2-9 mm. känns förstås helt ointressant. Däremot är det väl lite blygsamt på sin plats att tala om att redaktören för bloggen, utan några större problem tog hem 2009 års prestigefyllda femkamp med en halv poäng i segermarginal. Det halvt ofrivilligt överlämnade priset från övriga deltagare var det finast tänkbara och kommer att räcka i flera år – äran!

Grazie!

Hemmakväll!

Torsdag kväll och man har gjort nada under hela dagen. Glott och klickat sig fram lite för många timmar på Internet. Bestämmer mig för att rädda kvällen och dagen genom att ta en löprunda. Kastar mig ut runt lillsjön. 8 varv = 1 mil och 400 meter exakt. Allt uppmätt på jogg.se . Sista två varven håller benen på att vika sig men när jag kommer hem känner jag mig grymt tillfreds. Klockan är 21.45 och innan dusch, mat och dryck så kastar jag mig ner till Ica för att hinna handla inför min TV-kväll innan stängning.

Sen händer det som inte får hända. Vid ytterdörren drar jag upp fel nyckelknippe. Den till tvättstugan. Så nära en skön kväll, nu operation "jaga sovplats". Alla grannar på semester. Ingen mobil! Står i ett par badshorts från -94, en tröja genomdräkt av svett och ett par gympadojor. Jag hör hur Independence day rullar på 6:an inifrån lägenheten. Har en Ica-kasse med 6 burkar tonfisk i handen. Fyfan. Utlämnad, utlåst, trött och sne.

Väntar 20 minuter på tunnelbanan till Odenplan. Extranycklar hos föräldrarna, ingen hemma. Panik. Fredrik då? Han bor ju ett kvarter bort. Glömt portkoden. Skriker från gatan. Folk som hör tittar på mig som om jag är en idiot. Jag är en idiot. Spöregn. Collectsamtal från Odenplans telefonautomat.

Känner mig maktlös. Får tillslut napp. Bryter upp syrrans afton i Fruängen. Betalar hennes taxi, hämtar extranycklarna och sen taxi tillbaka till trygga Abrahamsberg. ankomst 00.15. Där har ni en riktigt trevlig hemmaafton.

Mercaton!

Varje sommar så råder som bekant silly season i fotbollens värld. Jag brukar roa mig då och då med att följa den italienska marknaden genom att köpa Gazzettan eller Tuttosport. Man behöver inte kunna italienska för att förstå. Varje lag från serie A till C, radas upp med köpta, sålda och rykten. Detta uppdateras givetvis varje dag och dessa tidningar ska inte jämföras med den bondepress som presenteras i Sverige där vi sen några år sedan tydligen ska vara glada över att ha en sportdel överhuvudtaget i tidningen.

Hur som helst är den utvecklingen som illustrerar italiensk fotboll bra för de inhemska förmågorna men brutalt kvalitetssänkande för alla andra. Den var världsledande men har blivit helt förbiseglad. Tidigare var det 6-8 klubbar som verkligen satsade på att ta hem ligan vilket det låg lika mycket prestige i som champions league. Idag är det ljusår mellan dessa titlar men framförallt är det endast 2-3 lag som ens funderar över scudetton. Resten har svårigheter att få råd med kostymer till tränarna då allt är i förfall. Det laget som ska vara det dominanta är Inter. Trygga som etta i Italien men minst två nummer för smått i CL förra året och nu tar man in två killar från Genoa som ska vara skillnaden och detta var innan Zlatan nu lämnar klubben??? Morinho insåg detta och grät ut i media innan ens första träningslägret tagit sin början.

Det är i stort sett samma tendens i hela Italien. En jäkla massa italienare byts till höger och vänster. Den internationella marknaden har lagen slutat titta på och från mittenlagen ner till botten sitter man bara och väntar på att få låna spelare som inte platsar i storlagen. När profiler som ska hålla anseendet uppe internationellt som Kaka, Zlatan m.fl. försvinner är det inte mycket kvar förutom passionen. Det är inte mycket att leva på när publiken försvinner och klubbarna sitter med fallfärdiga arenor, dålig marknadsföring, lågt tempo och hutlösa biljettpriser. De signaler som skickas till resten av Europa är att ligan är färdig, passé och slut. Det är numera en liga för de närmast sörjande.

Det är tråkigt. För även om jag vet att det var en önskedröm så ville jag verkligen se en uppretad tiger i år men fick istället en Mercato som påminner om en tamkatt. Jag kan se hur några lag kommer fortsätta att hålla stången ett tag till men att ligan skulle ta sig upp till toppen igen med attraktiv och glamorös fotboll och världens bästa spelare på plats är numera en helt bortslagen tanke.

Vi kör igen!

Sommartorka i hela mediasverige men bloggsemestern är slut för den här gången. Jag har givetvis tappat alla läsare sen jag tog ett nödvändigt uppehåll, men kommer göra mitt bästa för att locka tillbaka er allihopa. I brist på annat har det skrivits en rad inlägg i smyg som nu ska pumpas ut på denna sida. Förslag på ämnen, roliga bilder eller annat välkomnas som alltid från er som läser.

Lite nya grepp som är i görningen. Mest lästa inlägg längst med kanten och sen får ni utse Stockholms bästa uteställe.